Sveriges snabbaste man

Jag vaknar med ett ryck. Reflexmässigt börjar min högerhand stryka mig runt munnen för att sopa bort eventuella spår av saliv som kan ha smugit sig ut. Efter fem timmars biltur från Stockholm hade jag råkat slumra till.  På den blåvita trafikskylten som flyger förbi bara några meter ifrån mig står det Helsingborg. Äntligen framme.  Ett mulet marsliknande väder välkomnar oss i slutet av januari. Inga stora vinterjackor syns till bland invånarna, i alla fall inte bland dem som passerar på torget utanför Wayne’s coffee. Det milda Skånevädret tillåter tunnare plagg än de som huvudstaden kräver. 

Ute i en fotostudio, tillika frisörsalong, i Helsingborgs industriområde väntar Sveriges nästa fixstjärna inom friidrotten. Den 27–åriga Johan Wissman är en son från bygden som redan skrivit in sig i de svenska historieböckerna, trots att han ännu inte vunnit ett stort mästerskap.

25 minuter sen anländer jag och resten av vår crew till lokalen. Ingen bra start. Och att Johan Wissman redan är på plats råder det ingen tvekan om. Utanför står den fetaste Mercan som jag sett på svensk mark. Med sponsordekaler, iögonfallande fälgar och svart blänkande lack sticker den verkligen ut i den övriga kontexten, som främst består av vintervissna lövträd och slitna tegelhus. Rapparen Petters sångtext blixtrar till i mitt sinne: Det går bra nu.

Studiodelen av lokalen, som har en öppen planlösning, består av tomma målade väggar i olika kulörer, med diverse strålkastare och rekvisita placerade på strategiska ställen. Den andra halvan av rummet, som är feminint inredd med blommor och dekorationer, utgör en frisörsalong där ett par kvinnor står och utför underverk med sina saxar. Blandningen mellan de två stilarna gör att stället får en svårförklarlig men skön atmosfär.
 I samma stund som jag ser Wissman kommer jag ihåg mejlet från hans agent: ”Det är viktigt att ingen som träffar Johan är förkyld, eftersom han inte kan riskera att bli sjuk då hans tävlingsschema är späckat”.  Frågorna hopar sig. Ska jag skaka hand med honom eller bara vinka lite diskret? En fransk kindpuss är väl ändå inte okej?  Som tur är slipper jag ta något beslut. Med ett snett leende kommer Johan fram till var och en av oss och hälsar med ett fast handslag. Han undrar artigt om bilresan från Stockholm gått bra innan vi sätter oss i en soffa som tillsammans med ett par fåtöljer fungerar som ett öppet väntrum till frisörsalongen. Han är brunbränd efter ett tre veckor långt träningsläger i Sydafrika och sportigt klädd i blå raka jeans och svart stickad tröja.

Jag kom att tänka på att ni idrottare aldrig kan riskera att bli sjuka, hur fixar ni det?
– Eftersom vi tränar ned kroppen kan immunförsvaret bli sämre. I vissa situationer när man träffar människor får man därför tänka till innan man tar i hand eller ger en kram. Röda korset hade till exempel en kampanj för något år sedan då man kunde köpa en kram från en kändis. Jag blev tillfrågad, men en sådan grej var förstås omöjlig.

Är det inte lätt att man blir paranoid och ser bakteriehärdar överallt?
– För många är det säkert så, men jag litar på ödet. Man måste ju kunna leva ett normalt liv och inte stänga in sig helt. När Johan Wissman, knappt tre år tillbaka i tiden, ordentligt slog igenom på utomhus–EM i Göterborg var det med ett ordentligt brak. ”Johan, Johan, Johan!”, skanderade publiken. Stämningen var närmast extatisk. Har man någonsin sett ett derby i England på Wembley vet man hur det känns när en hel folkmassa likt en enda organism vill samma sak – och visar det. Detta under skedde visserligen på Ullevi i Göteborg, tillsammans med knappt 20 000 andra, men känslan var densamma. – Silvret på EM 2006 är min absolut största framgång hittills, men jag fick kämpa för det. Med kämpa menar Johan de oräkneliga timmar av extremt hård träning som låg bakom, men inräknat är även den uppoffring som krävdes från honom tidigare i karriären, då han i samråd med sin tränare övergav sin favoritgren under fem års tid.   År 2001 var Johan Wissman en av Europas mest lovande unga sprinters på 400 meter när han tog junior–EM–silver och deltog på 4 x 400 meter för Sverige vid VM i Edmonton. Han var då fast besluten om att bli en av världens bästa 400–meterslöpare. Men för att kunna konkurrera med de bästa i världen var han inte tillräckligt explosiv. Tillsammans med sin tränare tog Johan ett svårt beslut om att inrikta sin träning mer på snabbhet och fokus flyttades därför till 200 meter. Tanken med detta upplägg var att han skulle utveckla en tillräcklig snabbhet på 200 meter för att sedan kunna konkurrera med de bästa i världen på dubbla distansen.  Johan började träna med den tidigare förbundskaptenen Kenth Olsson och satte upp ett långsiktigt mål att ta medalj på 200 meter vid EM i Göteborg 2006. När detta var uppnått skulle han gå tillbaka till 400 meter.  När Johan Wissman så stod inför sitt första stora mål, dit den nästan otäckt precisa planeringen tagit honom, blev han överväldigad. – Hela publiken skrek mitt namn, om och om igen. Det var otroligt känsloladdat för mig och ska jag vara helt ärlig så fick det mig att tappa fokus till sådan grad att jag nästan höll på att bryta ihop. Och sedan fick jag in den fullträff som jag längtat efter. Den dagen är nog den bästa som jag upplevt hittills i mitt liv, säger Johan och verkar märkbart tagen. Silvermedaljen innebar slutet på en väldigt framgångsrik epok på 200 meter, något som inte sågs med blida ögon från vissa håll. Framgångarna medförde att många experter tyckte att Wissman skulle fortsätta med 200 meter. Att nu återigen byta fokus och distans sågs som ett stort misstag. – Det var inget lätt beslut och jag grubblade länge hur jag skulle göra. En månad efter EM bestämde jag mig dock för att följa den ursprungliga planen. Jag är bra på 200 meter, men även om jag skulle utvecklas ytterligare skulle jag aldrig kunna vinna ett OS eller ett VM, eftersom jag inte är tillräckligt snabb i starten.

Är det mer prestige i att vara en duktig 400–meterslöpare?
– I de kortaste sprintgrenarna kan man klara sig långt på ren talang, men det går inte på 400 meter. 100 meter är störst, eftersom löparna där verkligen är snabbast i världen. 400 meter räknas nog som nummer två, eftersom grenen både fysiskt och mentalt är extremt krävande. För att lägga grunden till den ”nya” satsningen lades träningen om. Styrke– och explosivitetsträningen dämpades något och passen fick fler inslag av uthållighetsträning.
Johan beskriver snabbt hur en typisk träningsvecka inför säsongen ser ut. – Elva pass i veckan blir det. Två per dag utom på lördag och helledig på söndag. Träningen är varierande och jag får slita betydligt mer nu, vilket jag gillar. Kortare sprintträning kan vara frustrerande, eftersom det är så lång vila mellan varje träningsmoment. Han beskriver backträningen som den värsta typen av träning, men mellan raderna hör man ändå hur han älskar den. – Det finns en 300 meter lång, brant och spikrak backe i Helsingborg. Inför ett sånt pass kan man ha lite ångest, men väl inne i det finns inget annat än att ge allt. Det finns tillfällen då man har så mycket mjölksyra i kroppen att man nästan spyr. Då händer det att man verkligen ifrågasätter sin tillvaro. Men ju jobbigare pass desto skönare är det efteråt, och väl i duschen har man sedan länge glömt tankarna man tänkte tidigare.

Kommer du att springa båda distanserna under 2009?
– Det kommer jag att göra. Det är bra med allsidighet och betydligt roligare att springa två distanser än bara en. Huvudfokus kommer dock att ligga på 400 meter.   Två dagar före intervjun sprang Johan säsongens första tävlingslopp. Resultatet lovar gott inför inomhus–EM i Turin i mars och VM i Berlin i augusti. Johan Wissman vann öppna DM på 200 meter och klockades för den utmärkta tiden 20,93 – den snabbaste säsongsdebuten han någonsin gjort. Bara amerikanen Ivory Williams (20,81) har sprungit snabbare på godkända banor hittills i år. – Det var kul att komma igång. Med tanke på att jag bara varit hemma en dryg vecka efter ett tre veckor långt träningsläger i Sydafrika så var det ett bra lopp. Att det är det näst snabbaste loppet i år skiter jag egentligen i. Sveriges svala väder erbjuder inte optimala förutsättningar för idrottare som utför explosiva maxprestationer. Kalla stela muskler fungerar inte lika bra som varma. Träningsläger utomlands tillhör därför under vissa perioder vardagen för våra svenska friidrottsstjärnor. Johan har i tidigare intervjuer erkänt att hösten och vintern inte bara inneburit sämre träningsmöjligheter, utan att den mörka årstiden även tär mycket på hans psyke. – Det kan kännas lite deppigt vissa perioder. När det blir mörkare och mörkare ute, kan jag plötsligt känna att jag bara måste komma bort för att få lite energi. Hade det inte varit för att släkt och vänner fanns i Sverige hade jag bott utomlands året runt.

Har du inte funderat på att flytta till Monaco, som många andra idrottare gjort, och både få mer pengar över och mer värme?
– Nej, inte ännu. Jag tjänar inte tillräckligt mycket pengar ännu för att det ska vara värt, säger Johan och skrattar.

Men hur lyxigt är livet för er?
– Jag tror inte att man kan jämföra oss med hockey– eller fotbollskillarna. Långa perioder av året är väldigt oglamourösa, med slitna träningshallar och hotellrum som man knappt lämnar. Men när vi är på träningsläger, som nu i Sydafrika, så unnar man sig lite mer och njuter ordentligt av värmen och solen mellan passen, säger Johan. – Att vara topp tio i världen är ingen garanti för att man ska tjäna mycket pengar. För att bli rik och kunna trygga framtiden måste man vara bland de tre främsta i världen under några år. Som det är idag kan jag leva ett gott liv på löpningen och har kunnat göra det de senaste tre, fyra åren och helt ärligt så har pengar aldrig varit en drivkraft för mig. Jag tror snarare att pengar kan hämma en, fortsätter han. Fotografen ropar på Johan att det är dags. Fem olika utstyrslar ska provas fram och plåtas. Från början ser Wissman närmast tafatt ut när fotografen försöker förklarar hur han vill att han ska röra sig. Men efter ett 30–tal blixtar börjar han slappna av. Resultatet blir bra. Efter några timmars intensivt fotograferande är alla bilder tagna och vi kan fortsätta.  – Det var roligt att få klä upp sig. Jag går mest runt i träningskläder hela dagarna, förutom om jag går ut. Då blir det jeans och en skjorta eller en sjysst t–shirt. Jag är inte speciellt fåfäng. Oftast går jag bara rakt från sängen till träningen.
Stefan Holm gjorde det i VM 2005 då han rev ut sig på medelmåttiga 2,32. Och vem minns inte Susanna Kallurs tårar efter fallet i OS–semifinalen 2008. Många är de som dukat under för pressen och misslyckats fatalt, trots utlovad bragd. Johan Wissman däremot har hittills aldrig under sin seniorkarriär misslyckats med att nå ett uppsatt mål.

Nu när många svenska medaljhopp slutat eller är skadade blir pressen större på dig. Hur tacklar du det?
– Jag har själv en hög målsättning och siktar på EM–guld och sedan medalj i VM och då spelar det ingen roll vad omgivningen tycker och tänker. Jag kör mitt eget race.  Få idrottare kan förmå sig att komma upp i maxkapacitet när det verkligen gäller, medan en liten klick snarare får oanade krafter. Under årens lopp har Johan blivit en hårdhudad tävlingsmänniska. Själv säger han att det delvis beror på en tung period under hans tonår. – Det gick omgående väldigt bra för mig när jag började friidrotta då jag var elva år. Jag blev snabbt en av Sveriges främsta i min ålder. När jag var 13 började plötsligt alla att växa förbi mig och jag kunde inte längre hävda mig. Under tre tuffa år var jag en medelmåtta, vilket var riktigt knäckande. Tankarna att sluta fanns, men jag kämpade vidare. Den här tiden har stärkt mig oerhört mycket.

Vad har du för styrkor och svagheter?
– Jag är en slowstarter, men det har ingen betydelse på 400 meter. Annars har jag inga direkta svagheter, förutom att jag kanske måste bli lite starkare på de sista 50 meterna för att kunna hävda mig mot de allra bästa. Mina styrkor är att jag numera är betydligt snabbare än de flesta européerna och att jag är mentalt stark och ofta lyckas när det väl gäller.

Hur arbetar du med det mentala?
– Jag tränar inte mentalt, till skillnad från många andra. Jag är lyhörd och lyssnar på folk runt omkring mig, sedan sållar jag och behåller det som låter bra. Jag har alltid haft lätt för att tävla, men inför en ny säsong är jag alltid nervös. Mot slutet av en bra säsong är dock självförtroendet så bra att inget kan rubba mig. Ett par frisörkunder kliver in genom dörren. Kvinnan och mannen kastar en snabb blick mot oss i soffan och förstår direkt när de ser Johan Wissman och min skrivande penna att media är på plats. De sätter sig på fotöljerna några meter bort och verkar först ignorera oss, men korta snabba ögonkast avslöjar att de nyfiket försöker höra vad Johan säger.  – Nu är det din tur, säger en av frisörskorna nästan omgående till mannen, som ser lite besviken ut när han visas iväg. Innan Johan Wissman började sin hårdsatsning var han, till skillnad från många andra framgångsrika idrottare, duktig i skolan. Drömmar om arkitektstudier hägrade tidigt, men när träningsdosen höjdes i gymnasiet blev det svårare och svårare att hänga med. Något han inte var lika talangfull i var fotboll. – Jag började väldigt tidigt, men var då så rädd för att nicka att jag inte vågade fortsätta. Några år senare började jag igen och jag var väl ingen större talang. Vi hade en taktik då vi lade mycket långbollar på mig, men trots massor av frilägen brände jag nästan alla chanser.  Hade du någon förebild under den här perioden? – Tomas Brolin var nog den idrottare som jag gillade mest. Det fanns inte så många stora svenska stjärnor inom friidrotten. Annars såg jag upp till mina tränare väldigt mycket. De hade skön attityd och framhöll hela tiden att man skulle ha roligt. Att Sverige har ett minst sagt harmoniskt och kanske lite väl gulligt friidrottslandslag har nog inte undgått någon. Skandalerna lyser med sin frånvaro och det mest spektakulära som hänt på många år var när kulstötaren Jimmy Nordin greps efter fylleskandalen i Göteborg 2006. 

Är ni lika bra vänner som det verkar i landslaget?
– Mysfaktorn är lite väl överdriven. Alla är kanske inte bästa vänner, men alla respekterar varandra oavsett meriter. Det är skillnad på oss och till exempel ett fotbollslag där det naturligt uppstår en massa aggressioner på planen. Är det något som upprör så pratar vi om det. Vem hänger du med mest? – Jag har många bra kompisar, men många av dem är inte så kända. Bland de som syns mycket i media är Robert Kronberg och Linus Thörnblad de två som jag trivs extra bra med. De äldre håller sig ofta lite för sig själv. Stefan Holm har jag till exempel aldrig haft någon närmare kontakt med.
Förutom träning och åter träning går det att göra betydligt angenämare saker på landslagets träningsläger. Johan Wissmans flickvän sedan två och ett halvt år, sjukamparen Jessica Samuelsson, är också friidrottare på landslagsnivå och ett riktigt framtidslöfte. Hon var endast en hårsmån från att bli uttagen i OS–truppen i somras.

Hur träffades ni?
– Genom idrotten. Mer än så behöver jag väl inte säga, säger Johan med ett generat leende och tittar bort som om han letar efter något.

Okej, men hon bor väl i Nacka. Hur är det att ha ett långdistansförhållande?
– Det är jobbigt på ett sätt, men bra på ett. Båda har väldigt mycket att göra och om vi skulle ha bott i samma stad skulle vi ändå knappt ha tid att träffas. Hon fyller sina dagar med att plugga, jobba och träna och jag har fullt upp att träna. Vi träffas på alla läger och så är jag uppe i Stockholm rätt ofta, så det funkar. Men förr eller senare kommer ju någon av oss att få flytta.    Jag byter ämne. Jag får för mig att sprinters och långdistansare är väldigt olika som personer. Stämmer det? – Generellt sett stämmer det nog. Långdistansarna måste vara lugna och ha tålamod. De är större enstöringar och måste trivas med att vara ensamma, eftersom de tillbringar mycket tid på egen hand då de är ute och springer. För att vara sprinter måste man vara explosiv och lite kaxig. Hos oss är det mer testosteron i omlopp, säger Johan. – Sprint, häck och hopp tillbringar mycket tid tillsammans då vi kräver samma typ av träningsförutsättningar. Långlöparna kör för sig på sina slingor och kastarna lämnar nästan aldrig gymmet, fortsätter han med ett leende.

På tal om kaxighet, varför sliter sprinterkillarna gärna av sig överdelen efter ett lopp – sitter den oskönt?
– Haha, det speglar verkligen attityden hos amerikanska sprinters. Jag antar att de vill visa musklerna. Personligen har jag inget behov av att flexa upp mig, utan för mig är det tvärtom. Sponsorerna vill gärna att man behåller tröjan på efter ett bra lopp, så att de syns ordentligt.

Hur är amerikanerna annars?
– Amerikanska sprinters är i regel jävligt dryga. Vissa av dem har ruskigt dålig attityd och hälsar inte ens, trots att man tävlat mot dem massor av gånger.

Några exempel?
– Om vi tar en av de bästa i världen just nu, Jeremy Warner, så är han ett praktexempel. Det blir förstås en extra morot att spöa dem som är som han, men tyvärr lyckas jag inte med det så ofta.

En annan sak som jag funderat på är att det sägs att fotbollsspelaren Michael Owen sades vara snabbare än självaste Linford Christie på 30 meter. Tar du en riktigt snabb fotbollsspelare på en kort distans?
– Det vore faktiskt kul att prova det någon gång. Fotbollsspelare är extremt bra på rusher från stillastående. På en kort sträcka på en fotbollsplan får jag det nog svårt, men kör vi ett lopp över hela planen vinner jag garanterat. Det finns flera kända sprinters som kommit ifrån fotbollen. Asafa Powell är ett bra exempel. Han gjorde 10,60 på 100 meter innan han började träna sprint på riktigt.  Johan Wissman har långt kvar på sin karriär och när jag för upp framtiden som ämne är det något som han ogärna vill prata om. – Jag har tydliga planer fram till OS 2012, då jag är 30 år gammal, men är jag fortfarande sugen efter det kommer jag att satsa på ännu ett OS. Vad jag ska göra när karriären väl är över har jag ingen aning om. Börjar man fundera på det är det nog dags att lägga av. Jag pluggar lite ekonomi för att hålla hjärnan igång och har fått ganska många kontakter, så det kommer nog att lösa sig.

Flera friidrottare som jag talat med, bland annat Christian Olsson och Maria Akraka, vittnar om att ert liv kan vara väldigt inrutat.
– Det stämmer. Det gäller verkligen att hitta spontaniteten i tillvaron. Jag älskar att resa och skulle vilja göra det mer, men samtidigt kan jag njuta ordentligt när jag bara får vara hemma med polarna och ta det lugnt. Ett vanligt Svenssonliv är inget jag saknar, men det kan vara tungt ibland när kompisarna undrar om jag ska hänga med till någons sommarstuga och festa och jag måste tacka nej för träningens skull. Samtidigt påminner jag mig om att det är en otrolig förmån att få resa och uppleva alla otroliga saker som jag får göra, säger Johan och tittar på klockan. – Nu måste jag tyvärr lämna er, jag har massagetid klockan 19.   Johan reser sig upp och rättar till jeansen. Efter några minuters kallprat tackar han för sig och tar på sig sin jacka och stickade mössa. Vi säger hej då till ägaren av studion och till frisörskorna, som under hela dagen klippt kund på kund i bakgrunden. 
;Väl ute står den stora, svarta, blankpolerade Mercedesen förstås kvar. En kort stund känns det som om den stora besten nästan hånar vår Volvo V70 som står bredvid. Jag verkligen älskar bilar och ett sting av avundsjuka dyker upp likt en kastspya som jag snabbt får svälja. Johan Wissman dyker upp bakom bilen, med den svarta stickade mössan neddragen över öronen. Vi vinkar adjö, samtidigt som vi börjar packa in all vår utrustning i bilen.  I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur Wissman liksom svävar iväg utom synhåll på ett märkligt sätt. För att se bättre vänder jag mig i hans riktning och kan inte hejda mig från att le mitt största leende.  Mercedesen, som tydligen tillhörde någon annan, står kvar i all sin prakt, men 50 meter bort ser jag Johan Wissman, en av Sveriges största idrottsstjärnor, i hög fart cykla iväg på en helt vanlig mountainbike.   Sådant här sker bara i Sverige… Fan vad underbart. 

Roger Folkhage
Roger.folkhage@manmagazine.se